”Ny rapport: Sjuksköterskorna mest stressade.”

Idag toppar den här nyheten SVD:s första sida.

Jag läser och nickar (tyvärr) igenkännande artikeln igenom. För visst är det så. Jag har unga, nyutexaminerade barnlösa kollegor som gått ner i arbetstid för att de helt inte orkar. Jag har äldre kollegor med större barn som gjort detsamma. Själv arbetar jag 100% sedan 1 år ungefär, innan dess arbetade jag i olika grader av deltid under tiden mina barn var små. Nu med större barn och efter ett besök hos banken som visade exakt hur mycket lägre min pension kommer att bli om jag fortsatte deltid jämfört med om jag arbetade heltid så var valet lätt. Heltid var det enda valet.

Tyvärr, för barnen klarar sig bra då de är så pass stora och deras pappa har ett måndag till fredag arbete och han är ledig alla lov.
men jag skulle själv egentligen vilja arbeta cirka 90%. Om bara ekonomin, nu och i framtiden, tillät det hela.

Jag citerar vala delar ur artikeln;

– Det blir allt vanligare att man går ner i arbetstid, och det sker allt tidigare i åldrarna. Här är det jätteviktigt att man gör något omedelbart för att förbättra arbetsmiljön i stort och för att kunna locka unga, säger Pia Arndorff, vice förbundsordförande i Vårdförbundet.

I den ännu opublicerade rapporten Stressbarometern från TCO, som SvD tagit del av, bekräftas de vårdanställdas pressade situation. Nästan en fjärdedel tycker inte att de har tydliga krav som är möjliga att leva upp till. 32 procent tycker inte att de får någon uppmuntran av sin chef när arbetet känns tungt. 36 procent har legat vakna på grund av tankar som rör jobbet.

Den psykiska stressen är det som upplevs som mest jobbigt, bland de anställda inom vård och omsorg. Drygt hälften är ibland för trötta för att orka umgås med familj och vänner när de jobbat färdigt. Arbetsbelastningen var också en faktor som påverkade stressen. Nästan hälften brukar dra in på luncher eller ta med sig jobb hem.

Det krävs en rad förändringar för att förbättra den pressade situationen för sjuksköterskor, menar Vårdförbundet.

– Man måste titta på hur arbetstiderna ser ut och se till att man har rätt bemanning. Även om det är praktiskt att en sjuksköterska jobbar både kvällspasset och följande dagpass så måste man också ha personalens hälsoperspektiv med sig. Det är en hög press inom vården i dag och villkoren måste bli bättre, säger Pia Arndorff på Vårdförbundet.

En ny undersökning från Vårdförbundet bland 2622 medlemmar visar att ungefär var femte av de heltidsanställda arbetar deltid. Den vanligaste orsaken att gå ner i tid var ”för att få ihop livspusslet med barn och familj”. I åldersgruppen 30–39 år svarade 62 procent att det var orsaken, jämfört med 39 procent för hela gruppen.

Ungefär 24 procent svarade ”att jag har för tung arbetsbelastning fysiskt eller mentalt”. Bland dem som ännu inte fyllt 29 svarade 38 procent att de gick ner i tid på grund av den tunga arbetsbelastningen.

Förutom risken för arbetsbrist när de unga slås ut finns också en risk för att kvaliteten på vården påverkas.

– Den som arbetar under stress riskerar att missa saker. Det är fullt mänskligt, säger Maria Hallén, förbundsombudsman på Vårdförbundet.

Hon pekar också på den etiska stressen som uppstår hos sjuksköterskor som känner att de inte får möjlighet att lägga tid på att ta in all kunskap om patienten, trots att det ingår i yrket. Det är då det kan bli svårt att släppa tankarna på jobbet på fritiden.

– Arbetsledningen måste se till att det ges tid för reflektion. Annars riskerar vi att åsidosätta patientsäkerheten på ett mycket allvarligt sätt, säger Maria Hallén.

Här framkommer allt jag och många kollegor diskuterat så många gånger. Jag känner igen precis allt det de lyfter i artikeln.

De galna arbetstiderna, man arbetar 13.00-21.30 och dagen därpå arbetar man 06.45-15.00, hur mycket vila tror ni man får mellan två sådana turer? Ofta drömmer jag om jobbet, jag har kommit förbi stadiet då man grubblar sig till sömns utan jag drömmer istället som sagt. Ofta handlar drömmarna om att jag missat något väsentlig och att en patient far illa eller dör, men lika ofta drömmer jag att jag är på jobbet och inte får gå hem utan alla vill att jag ”bara” ska göra en sak till innan jag kan gå.

Känslan av att vara så psykiskt utmattad när man kommer hem att man nästan inte alls orkar umgås med familj och vänner är mer eller mindre ständigt närvarande. Jag kan erkänna att oftast är jag så osocial och trött att jag vägrar svara i telefon hemma.

Att vara sjuksköterska är mitt absoluta drömyrke, men att vara sjuksköterska är att vara konstant stressad och känna att man inte räcker till. Att vara sjuksköterska är att arbeta på pissdåliga tider och alla de tillfällen då de flesta andra tar för givet att de ska vara lediga. Julafton, nyår, påsk, midsommar och en vanlig helg…

Att vara sjuksköterska är att vara underbetald och överarbetad helt enkelt. Och trots detta är det fortfarande mitt drömyrke och jag kan inte se mig göra något annat. Men det är dags för oss att sätta ner foten nu och ryta till. Varningsklocka efter varningsklocka ringer men inget händer.

Sjuksköterskor, det är dags att stå upp för oss och agera!

Detta inlägg är även publicerat på mina privata blogg: VickansDagar.com

Vad tycker ni om det här? (Jag blir helt galet förbannad!)

Citat från Vårdförbundets sida på Facebook;

‎”Är det ett problem att man som legitimerad personal beskriver personliga problem och sjukdomar i sociala medier? Kan det bli en trovärdighetsfråga? Kan det påverka inte bara mig själv, utan också mina kolleger på samma arbetsplats?” Vice förbundsordförandePia Arndorff i sitt senaste blogginlägg. Vad tycker ni?”

Länk till bloggposten (obs att det inte är samma som inläggen på Facebook!)

http://vardforbundetbloggen.se/forbundsstyrelsen/2012/02/16/etikfra…

Min reaktion blev följande och många fler har skrivit liknande samt ”gillat” mina kommentarer.

Mina kommenter:

Veronica ‘Vicky’ Halléus

Jag kan säga som så här, den dagen min arbetsgivare eller yrket kräver av mig att jag inte längre får yttra mig om mina egna problem/illabefinnande kommer jag att sluta arbeta som sjuksköterska. Där går banne mig gränsen! Jag/vi är inte livegna!

På vilket sätt skulle min trovärdighet påverkas av att jag dom PRIVATPERSON bloggar om tex min depression? Och på vilket sätt skulle det på påverka mina KOLLEGORS trovärdighet ?

Jag bloggar/twittrar/skriver på Facebook exakt vad jag vill så länge det handlar om enkom mig själv. Givetvis hänger man inte ut kollegor eller klinik eller bryter sekretessen men vad jag vill skriva om mig i sociala media och i bloggar har inte någon något att göra med. Basta!

Jag kan berätta att jag fått många mail och kommentarer från människor som är tacksamma för att jag som proffessionell också kan må dåligt.

Som sagt, jag/vi är inte livegna.
för 7 timmar sedan · Gilla · 9

Vårdförbundets svar;

Vårdförbundet Hej Veronica och Jessica – Det var en fråga som kom från Dagens Medicin. Våra medlemsgrupper är självklart vanliga människor, inte bara sitt yrke och inte livegna!
Det är alltid ett personligt val hur privat man vill vara på sociala medier. Men, precis som i alla andra branscher, måste man vara medveten om att arbetsgivare förmodligen kollar upp vad man gör på sociala medier.
för 7 timmar sedan · Gilla · 1

Min andra kommentar;

Veronica ‘Vicky’ Halléus Och? En arbetsgivare som inte vill anställa mig för att jag har haft depressioner eller för att jag är öppen OM MIG som person vill jag inte heller bli anställd av. Skam på torra land!
för 7 timmar sedan · Gilla · 1

Hur ser ni på det här? Ska vi som sjuksköterskor inte få berätta om våra personliga problem eller funderingar i egen blogg, på Twitter eller Facebook? Jag blir som ni ser helt galet förbannad. Vi är inte livegna och så länge man inte hänger ut kollegor/klinik eller bryter sekretessen så får vi skriva exakt vad vi vill! Vi ÄR inte vårt yrke, vi är människor. Är vi skyldiga att vara en förebild som privatpersoner? Är då en överviktig sjuksköterska en sämre sjuksköterska? Eller en sjuksköterska med hypertoni? Eller rent av en sjuksköterska med typ 2- diabetes? Eller är det kanske så att om man har personliga problem som t.ex. en skilsmässa, gör det oss till sämre sjuksköterskor?

Vi bor i en demokrati och vi har yttrandefrihet om oss själva! Jag tycker det är skandalöst och att vandra på mycket tunn is att ens föreslå att vi inte ska yttra oss om våra egna problem. Eller ska vi kanske återgå till den tid då sjuksköterskor inte fick gifta sig och bodde på avdelningen?

Sjukskriven p.g.a utmattning, depression och PTSD.

Ibland får man kapitulera, se över sitt liv och inse att nu går det faktiskt inte längre. Nu är det tid att släppa taget om masken, sluta bita ihop och faktiskt be om hjälp. Även om det innebär att man måste ta kontakt med ett område inom vården som många skäms över att tillhöra, nämligen psykiatrin. Så även jag, på ett sätt, men inte på ett annat.

Om jag hade i ren utmattning efter ett maratonlopp kollapsat så hade ingen ifrågsatt varför jag sökt hjälp på akuten för att få hjälp med att balansera elektrolyterna, få upp vätskebalansen till en korrekt nivå och kylas ner för att sänka kroppstemperaturen. Hade jag inte gjort det och riskerat att skadas för livet så hade folk ifrågasatt mitt val och förmodligen pratat mycket bakom min rygg. ”Är hon inte riktigt klok, den där Veronica?”.

Varför skall det ifrågasättas och pratas om att jag efter ett psykiskt maratonlopp där jag faktiskt nu kollapsat söker hjälp inom öppenpsykiatrin för att få läkemedel,terapi och sjukskrivning för att kunna komma tillbaka till ett normalt liv utan att bli skadad på vägen? Borde det inte pratas positivt om det; ”Så klok hon är, Veronica, som söker hjälp för att läka och inte skadas för livet!”.

Hur kunde det bli så här? Jo, utan att lämna ut för mycket så handlar det om att ett av mina barn mår dåligt psykiskt, mitt andra barn lider av det och det sliter givetvis på mitt äktenskap. När vi nu dessutom står inför en omorganisering inom divisionen där ingen vet hur det slutar och att min man riskerar att bli av med sitt arbete, ja då ramlade jag slutligen ihop. Jag kollapsade och grät mig sönder och samman. Åt inte, sov inte. Kämpade och kämpade men nu inser jag att det inte går längre.

Två månaders sjukskrivning, terapi och medicin är vad psykiatrikern rekommenderade och så får det bli.

Jag kommer blogga ändå, så fortsätt läs! Efter snart 12 år som sjuksköterska har jag massor att berätta trots allt. Tack för att du läste, och tack för att du förhoppningsvis förstår och inte dömer.

Vill ni se bra föreläsningar online?

Har ni iPad eller iPhone som jag rekommenderar jag varmt en kik in i iTunes U där du hittar mängder av intressanta föreläsningar helt gratis. Jag har lyssnar på föreläsningar om vårdpersonalens stress, sett föreläsningar och undervisning i hur man använder FAST på akutrummen och lyssnat på (hemska) föreläsningar och misshandel av kvinnor och barn…

En hel del av dessa program finns också tillgängliga på UR:s hemsida, gör ett besök vet jag och lär dig något nytt! Jag återkommer med reflektioner kring just ämnet stress och dåligt samvete hos vårdpersonalen.

Ska vi skratta lite? Jo, vi måste göra det också!

Den här har cirkulerat på nätet länge och väl, de flesta sjuksköterskor har nog läst den mer än en gång och så även jag, men jag skrattar lika gott varje gång. Så, enjoy!

You know you’re a nurse if…..

• You believe that every patient needs tlc, diazepam,temazepam and haloperidol.

• You would like to meet the inventor of the Nurse call buzzer some night in a dark alley.

• You believe not all patients are annoying, some are unconscious.

• Your sense of humor gets more warped each year.

• You can only tell time by the 24 hr clock.

• Almost everything can seem humorous….eventually.

• When asked what color that patients diarrhea was, you show them your
Shoes.

• You know the smell of different diarrhea to identify it.

• Every time you walk you make a jingling noise because of all the
Scissors and clamps in your pocket.

• You can tell the pharmacist more about the medication they are dispensing than they know.

• You carry more ”spare” meds in your pocket rather than waiting for pharmacy to deliver them.

• You refuse to watch ER because it is too much like the real thing and it triggers flashbacks.

• You check the caller id on your day off to see if anyone from the hospital is trying to call and ask you to work.

• You’ve been telling stories in a restaurant and made someone at another table throw up.

• notice that you are using more 4 letter words than you did before you started nursing.

• Everytime someone asks you for a pen you can find at least 4 of them on you.

• You can intubate your friends at parties.

• You don’t get excited about blood unless it’s your own.

• You live by the motto ”to be right is only half the battle, to convince the doctor is more difficult”

• You’ve basted your thanksgiving turkey with a nasogastric syringe.

• You’ve told a confused patient that your name was that of your co-worker and to holler if they need help.

• Eating microwave popcorn out of a clean bedpan is perfectly normal.

• Your bladder can expand to the size of a Mack Truck’s Radiator Sump.

• When checking the level of a patient’s orientation you aren’t sure of the answer.

• You find yourself checking out other customers veins in grocery waiting lines.

• You can sleep soundly at the hospital cafeteria table on your dinner break and not be embarrassed when you wake up.

• You avoid unhealthy looking shoppers in the mall for fear that they will drop near you and you’ll have to do cpr on your day off.

• You have ever referred to someone’s death as a transfer to the ”Eternal Care Unit”.

• You have ever wanted to hold a seminar entitled ”Suicide … Doing It Right”.

• You have ever had a patient look you straight in the eye and say ”I have no idea how that got stuck in there”.

• You have ever had to leave a patient’s room before you begin to laugh uncontrollably.

• You throw a party for a co-worker and use a urinal (clean of course) as a lemon-aid pitcher and use a bed sheet for a tablecloth

• You believe that the government should require a permit to reproduce.

• You hate to get dressed in ”real clothes” because scrubs are what you live in and why can’t they make jeans that comfortable.

• You have ever restrained someone and it was not a sexual experience.

• Your most common assessment question is ”what changed tonight to make it an emergency after 6 hours / days / weeks / months / years)?”.

• You often stay awake for 24+ hrs at a time when you work nights realize you don’t need alcohol or drugs to hallucinate just lack of
sleep…

• You pull over in some parking lot after working nights because you are too tired to drive home and wake up to someone knocking on your window thinking you have had a stroke because you are passed out in your car and drooling.

• Your finger has gone places you never thought possible.

• You have seen more penises than any prostitute

• You disbelieve 90% of what you are told and 75% of what you see.

• You’ve sworn to have ”Not For Resuss” tattooed on your chest.

• You threaten to strangle anyone who even starts to say the ”q” word when it is even remotely calm.

And you aren’t freaking out about the MRSA scare because everyone you know already has it.

När får man dö?

1994 började jag på Omvårdnadsgymnasiet med siktet inställt på att bli undersköterska, det var också då jag för första gången mötte döden och döende människor, och därmed också tvingades att konfrontera de etiska dilemma som kan uppstå när livet närmar sig sitt slut.

Som undersköterska tyckte jag inte att det var så jobbigt, jag gjorde mest vad sjuksköterskan sa till mig att göra och jag fanns tillhands för den döende och dess familj.

När jag sedan började läsa till sjuksköterska och sedermera blev färdig sjuksköterska var det mycket som förändrades. Plötsligt var jag så oerhört mycket mer involverad, mina åsikter räknades med på ett annat sätt och jag blev plötsligt verkligen patientens advokat. Jag fick ett annat ansvar, jag skulle plötsligt ansvara för analgetika och hyonotika i livet slutskede. Hur mycket skulle jag ge? Hur mycket vågade jag ge? Anhöriga förlitade sig på mig. Läkarna likaså. Det var ganska chockartat ska jag säga.

Döden i sig skrämmer mig inte, inte när jag var 16 år och gick på gymnasiet och inte nu heller som nybliven 33-åring. Döden är lika naturlig som födelsen, den gör ingen skillnad på fattig eller rik och den händer oss alla förr eller senare. Förhoppningsvis då senare.

Kanske är det därför jag så ofta blir frustrerad i mitt jobb som sjuksköterska, för jag möter allt för ofta läkare som vägrar lägga ner sina vapen. De vägrar att ordinera 0 HLR och 0 IVA. De vill operera, gastroskopera, coloskopera och fortsätta med livsuppehållande åtgärder istället för att inse att det är tid för palliation. Detta trots att både patienten och dess anhöriga uttryckt glasklara åsikter om att de inte vill ha livförlängande/livsuppehållande åtgärder. De vill inte att det skall genomföras några undersökningar eller operationer. De vill bara att patienten skall få må så bra som de kan göra i slutet, att de ska slippa ha ångest och slippa smärta. De önskar helt enkelt palliation.

Jag håller med dem till fullo och slåss för att patienten skall få ett värdigt slut och faktiskt, rätten till sin egen död. Rätten till palliation.

Så har vi då en kategori av patienter som jag möter ofta. Det är våra äldre och äldre-äldre som kommer in till sjukhuset med ett nedsatt allmäntillstånd, ganska ofta en miserabel social situation med inga levande anhöriga eller anhöriga som inte bryr sig och som dessutom oftast har ett flertal kroniska, svåra sjukdomar sedan tidigare. Några har en kognitiv svikt av lindrig art, men många är helt klara.

Hos oss upptäcks inte sällan maligniteter, de som kommit till oss med GI-blödningar har ofta en ventrikel- eller coloncancer. De som kommit med ileus har ofta colon- eller rektalcancer. De med höga buksmärtor och ikterus har ofta ventrikel, gallgångs- eller pancreascancer. Oftast är maligniteten dessutom generaliserad. Men det finns också de som ”bara” har ett svårt blödande ulcus.

Efter utredningarna påbörjats och diagnosen fastställts, kanske är det en malignitet eller ”bara” ett fult, blödande ulcus, uttrycker patienten en stark åsikt om att han eller hon inte vill få behandling eller genomgå fler undersökningar. Han eller hon uttrycker att hon eller hon är färdig med livet och önskar att nu få dö, utan ångest och smärtor. ”Mitt liv är klart nu. Jag är färdig. Nu vill jag dö.”

Ändå så händer det alltför ofta att man vägrar att fatta beslut om 0 HLR eller 0 IVA. Behandlingar och undersökningar genomförs trots att det går emot patientens önskan. Det krävs av oss sjuksköterskor att vi ska ge läkemedel mot patientens vilja. Vi ska ta prover mot patientens vilja. Vi ska sätta PVK mot patientens vilja och vi ska ge dropp och TPN mot patientens vilja.

”Lura det i patienten om det behövs!”

Jag tvärvägrar. Blir tokig och blir osams med läkaren. Tvingar honom eller henne att motivera varför jag ska göra si eller så. Påminner om HSL. Ifrågasätter varför vi ska ta prover och göra undersökningar som kommer visa resultat vi inte åtgärdar. Man blir inte älskad så men det rör mig inte i ryggen. Jag är där för att se till min patients bästa.

Och ibland är det faktiskt att låta dem dö, och jag anser att man har rätten att få dö och innan man dör har man rätten till en god palliativ vård.

Var är värdigheten att tvinga, säg Agda 85 år, att genomgå plågsamma undersökningar, ta prover varje morgon och få läkemedel som ger massor av biverkningar när vi vet att det inte kommer att hjälpa och hennes högsta önskan är att få dö eftersom henne man är död, barnen vuxna och vännerna svårt sjuka eller död?

Diskussionerna går höga i detta ämne hos oss, bland sjuksköterskor och undersköterskor, och oftast är vi rörande överens och mycket upprörda över att så många människor faktiskt nekas rätten till sin egen död och hålls vid liv mot deras egen vilja. Vi vill inte införa eutanasi, vi vill däremot ge mer värdig vård vilket innebär palliation!

Slutsatsen vi oftast når fram till är att i Sverige får man inte dö. Inte ens när man är gammal, sjuk och inte önskar något annat. Liv till varje pris.

Att själv plötsligt vara patient och inte sjuksköterska.

Få upplevelser är så obehagliga men lärorika som att själv plötsligt tvingas bli patient. Att tvingas gå ur sin roll och att tvingas se vården ur den synvinkel de flesta ser den, ur patientens synvinkel. Att själv plötsligt känna sig maktlös, kanske ifrågasatt och vara helt beroende av någon annans välvilja. För mig är det både otroligt obehagligt och frustrerande eftersom jag är lite av ett kontrollfreak, men som sagt, samtidigt är det väldigt lärorikt.

Mina egna kontakter med vården i egenskap av att vara patient har oftast varit traumatiska och omtumlande. Jag har en svår allergi och astma vilket gjort att jag åkt ambulans ett antal gånger, legat på akutrummet och alltid varit en prio-etta vid ankomst. Jag har legat inne med oklara svåra buksmärtor, vid det vårdtillfället slutade jag att andas på grund av en allergisk reaktion mot Ketogan och låg på post-op några timmar före en akut operation. Jag har legat intuberad i respirator lite mer än ett dygn på intensiven i samband med ett astmaanfall. Alla skrämmande och omtumlande upplevelser.

Sedan har jag givetvis de vanliga, mer harmlösa kontakterna också. Besök på astma- och allergimottagningen, besök hos barnmorska och gynekolog och besök på vårdcentralen. Oskyldigt, ofarligt men frustrerande oftast och lärorikt. Jag som hatar att få vänta har fått många lektioner i det och en ökad förståelse för patienternas frustration efter timmar på akutmottagningen.

Nu senast har jag fått öva på mitt tålamod efter ett besök på lokala vårdcentralen, jag sökte på grund att misstanke om hypotyreos och någon form anemi. Läkaren lyssnade inte på mig, verkade mest irriterad över att jag hade en egen idé om vad som felades och de provsvar på de prover som togs hon lovades att höra av sig om inom några dagar har jag inte hört ett ord om. Det är en månad sedan. Detta trots att jag vet att det fanns avvikelser bland provsvaren.

Veronica Halléus, Leg. Sjuksköterska

Jag tillhör de där sjuksköterskorna som alltid vetat att de skulle bli just sjuksköterskor. Som liten flicka skrev jag i en klasskompis ”Mina vänner”-bok att jag skulle bli sjuksköterska när jag blev stor och vägen dit har varit spikrak. Kanske kan man drista sig till att säga att det har varit ett kall för mig då ingen i min familj eller släkt arbetat i vården?
 
Som barn och tonåring var jag engagerad i Röda Korsets Ungdomsförbund och deras första hjälpen grupper, jag tävlade rent av i första hjälpen och tog guld flera gånger i våra DM. Sommaren mellan åttonde och nionde klass åkte jag på vårdläger och gjorde min praktik på en rehabavdelning på sjukhuset i Trelleborg.
 
Hösten 1994 började jag på gymnasiet och jag  valde (givevis) det treåriga Omvårdnadsprogrammet då jag var övertygad om att som sjuksköterska var det bra att vara undersköterska i botten även om det är två skilda yrken. Jag ångrade mig inte för en sekund, tvärtom stärkte det min redan starka övertygelse om att sjuksköterska var det jag skulle bli.
 
Jag tog studenten i juni 1997 och i augusti 1997 flyttade jag från Trelleborg till Kristianstad för att läsa till sjuksköterska. Det var en underbar tid i mitt liv, bland annat så träffade jag min make då. Utbildningen var en fröjd och glädje och jag njöt av varje stund. Jag hade hamnat helt rätt i livet. Alla lov och många, många helger arbetade jag som undersköterska inom allt från hemsjukvården till lungmedicin.
Juni 2000 tog jag min sjuksköterskeexamen och fick min legitimation och sedan dess har jag arbetat med kirurgi, öron/ögon/näsa/hals, gynekologisk onkologi och sedan juni 2002 har jag arbetat med akutkirurgi på KAVA i Lund. Otroligt spännande och mycket utvecklande och givande!
 
Vad framtiden håller för mig vet jag inte ännu. Kanske blir det intensivvård, kanske anestesi eller ambulans. Eller så blir det barn- och ungdomar eller barnmorskeri. Tiden får utvisa.
 
Jag kommer att blogga om stort och smått kring yrket och kommer skriva mycket om min vardag inom akutsjukvården.