Lönerna klara och första skidolyckan har anlänt!

Ja då var det klart då! Lönerna i Landstinget Dalarna. 2,5% och retroaktivt från juni tror jag det var. Budet från början var 1,6%  så vi ska kanske vara glada vad vet jag. Svångremmen sitter hårt åt här och det sparas på allt och alla.  Att då våran lönedelegation lyckades få till detta , plus ett lönepåslag med 500kr från och med april 2012 för 2011 års lönerevision känns faktiskt helt okej. För min egen del innebär detta 1150kr plus på grundlönen.  Skulle man få lön för det arbete man gör så skulle sjuksköterskorna lätt vara bland Sveriges högst betalda yrkesgrupp. Min syster är tjänsteman med lika lång utbildning men tjänar  ca 15000 mer/ månad än vad jag gör.  Vad ska man säga? Vända papper lönar sig mer än att vända patienter!!!

Har snart avklarat ytterligare en helg på ”stormen” som våran avdelning kallas. Dock har det inte varit varken orkan eller storm denna helg även om det blåst till lite då och då. Första skidtraumat kom i går….jo då det finns snö…i alla fall lite grand i Tandådalen och tydligen så har de lyckats gör ett hopp också……resten kan ni lista ut själv. Vintersäsongen är speciell här i Mora. Flödet av patienter är enormt och patienter läggs in och skrivs ut så snabbt ibland att man knappt hinner bilda sig en uppfattning om dem. Allt som oftast kommer patienterna utan kläder eller sönderklippta sådana och har vid hemgång endast ett par slalompjäxor att ta på sig!!!!! Å då vill landstinget att vi ska spara in på sjukresor och skicka dem på bussen!!!! Ibland kommer hela släkten med eller kompisgänget och invaderar avdelningen med förhoppningen om att vi ska fixa både mat och husrum till alla samt en transport tillbaka till fjällen åt alla.  Hey, I´m no Jesus you know! Mycket kan jag men jag kan inte trolla. När jag ändå pratar om skidturister så kan jag ju nämna danskarna som i detta forum förtjänar en speciell plats då de i princip gör allt utom att åka skidor. Förresten, hur hanterar ni commotiopatienter på era arbetsplatser? Rutiner? Kontroller?

Ha en skön första advent på er! Malin

 

Det där lilla extra!

En märklig sak som jag har upplevt på dom flesta (kanske till och med alla)arbetsplatser jag har varit på är det där som händer någonstans under vargtimmarna- inte alla arbetspass men ofta. Någon gång vid 3-4 tiden när man, oavsett om man har mycket att göra eller har lugna gatan, känner ”ruggigheten” komma krypande och det är ett par timmar kvar till morgonen och man hör hur sängen ropar av saknad där hemma… DÅ blir vi något annat än arbetskamrater! Mer än ”bara” kollegor, kommer närmre varandra. Världen blir som en liten bubbla på något vis där man kan bli förtrolig, släppa annars ganska främmande människor väldigt nära, och plötsligt berätta (eller få ta del av) väldigt personliga, ibland till och med privata saker för/ från arbetskamrater som man egentligen har en ganska ytlig relation med. Längtan, drömmar, rädslor, fantasier, frustrationer, nyspirande kärlekar, falnande förälskelser, ångest över barnlöshet eller ekonomi… ja listan kan göras lång! Och jag kan faktiskt inte påminna mej om en enda gång som dessa ”förtroligheter” har missbrukats, spridits vidare ur sitt sammanhang eller för den delen använts mot mej. Vad som händer där stannar där på nåt vis.

Och det är nog det som gör att jag, trots det slitsamma, ibland tråkiga och många gånger tunga nattjobbet inte skulle vilja vara utan mina nätter för någonting i världen. Dom där stunderna ”i bubblan” ger mej… något alldeles speciellt!

Så strunt samma att det är lördag före advent -ljusstakarna är nerpackade, mitt hem är ett smärre kaos av flyttlådor och klädhögar som borde gallras och den bleka november solen ber mej att ta en liten promenad innan det är försent – nu ska jag baka bullar till dom som jag ska dela min natt med! Och vid fyra tiden i natt ska jag skänka en extra tanke till alla mina kollegor där ute i adventsnatten!

 

Videorapport

Vårt allra senaste IT-projekt på vår avdelning är videorapportering från läkaren på akutmottagningen till akutsjuksköterskan hos oss. Rent praktiskt påminner det mycket om ett Skype-samtal mellan oss och det är faktiskt riktigt bra! Att man kan se på varandra och därmed till exempel kan tolka kroppsspråk gör att samtalet och kommunikationen flyter mycket lättare.

Jag är väldigt nöjd och hoppas att detta är ett projekt som får finnas kvar och utvecklas till sin fulla potential.

Så här snygg är man i sitt headset förresten…

De där arbetspassen som man lever för…

Det finns arbetspass man brinner lite extra för, som man älskar lite extra och det är de arbetspass där jag känner att jag hunnit med att verkligen se och höra mina patienter utöver det rent medicinska.

Det är de pass då jag hinner sitta ett antal minuter hos varje patient och bara finnas till för dem där och då. Någon vill kanske bara få hålla min hand, någon vill få en klapp på kinden, någon vill få gråta ut medan någon annan vill få dra en dålig vits och skratta ihop med mig. Igår hade jag ett sådant pass.

Jag hade tid att torka en kvinnas tårar, hålla hennes hand och lyssna på hennes öde som berörde mig djupt. Kanske jag gjorde en skillnad för henne genom att finnas där. Jag vill tro det. Om det så bara var för en kort stund i hennes liv. Hennes klapp på min kind när jag lämnade hennes sida värmde mer än ord kan beskriva. ”Tack för att du lyssnar och inte dömer mig”. Varför skulle jag? Det är inte min sak att döma, vad vet jag om hur hennes liv sett ut? Vad som fått henne att göra de val de gjort?

Jag hann finnas för en patient som upplevde sig som besvärlig och som lidit mycket under sin vårdtid. Jag kunde hjälpa henne att vända synen på sig själv och lämna avdelningen lättare i sinnesstämningen.

Jag hann med att finns där för en ung flicka i en svår livssituation och hjälpa henne bara genom att lyssna. Jag önskar jag kunde skriva mer mend det går inte av otaliga skäl.

Passet igår var ett älskat pass, ett pass som på många sätt stal oerhört mycket av min egen energi men som också tillförde mig mycket energi, kärlek och framför allt tro på mänskligheten. Något som annars är ganska lätt att tappa efter ett antal år inom akutsjukvården…

När det var dags att stämpla ut kunde jag göra det med ett leende och känna av hela mitt hjärta att idag gjorde jag faktiskt skillnad i flera liv trots att jag själv var så trött att jag såg dubbelt. Och den känslan, den slår det mesta!

Kollektiv idiotförklaring – nej tack!

Nu startar jag mitt eget lilla krig! Missförstå mej inte, jag tycker att det är viktigt med en kritisk granskning av sjukvården. Det är viktigt att missförhållanden rättas till och att misstag, felbedömningar och inte minst dåligt bemötande kommer upp till ytan. Till och med väldigt viktigt. Det ÄR inte ok att patienterna och/eller deras anhöriga inte får den vård, information och respekt som dom har självklar rätt till.

MEN det är heller inte ok att kasta skit på ”sjukvården” i något slags kollektivt begrepp.

Jag blir lessen när en av mina facebook vänner ( från ystad) lägger ut ett inlägg om hur dålig den svenska sjukvården är och hur inkompetent personalen är och hänvisar till ett så vitt jag förstår ganska speciellt fall i västerbotten- Hallå Umeå ligger 1 30 mil härifrån- och det tycker hon är tillräckligt för att häva ur sej att jag (inte namngiven men dock eftersom jag är en del av sjukvården) är inkompetent !

Kritisera mej gärna – men gör det på ett korrekt sätt, på vettiga grunder och utifrån fakta. Då lovar jag att jag ska försöka ta kritiken till mej och göra något bättre av det.

Men från och med NU (eller egentligen för en halvtimme sedan när jag kommenterade hennes fb status) så tänker jag inte låta generaliserande och osakliga kommentarer, insändare och debattinlägg gå obemärkt förbi- jag tänker svara.

 

 

 

 

 

 

 

Om livets skörhet och sjuksköterskans alla svåra samtal och möten.

Jag närmar mig mitt tolfte år som sjuksköterska nu och så även mitt tionde år inom akutsjuksvården. Tiden går ofattbart fort, det är bara att konstatera.

Jag har sedan mycket unga år haft en nästan skrämmande god insikt om hur skört livet är och därmed också utvecklat en stor respekt för det men även gåvan av att leva här och nu. För allt kan verkligen ändras på mindre än en sekund.

Jag möter människor dagligen vars liv förändrats eller är på väg att förändras varje dag. En bilolycka, ett fall eller en tur till akutmottagningen för vad de trodde var en ofarlig bukåkomma. Jag har sutttit så många gånger vid svårt skadade människors sida och berättat för dem om och om igen att deras älskade inte längre finns. Jag har suttit vid misshandlade kvinnors sida, torkat tårar och lyssnat på deras ord, ”han lovade att inte slå mig mer”. Jag har suttit med vid otaliga cancerbesked och jag kan svära på att varje gång jag hör läkarens ord ”det ser ut att vara cancer” så ser jag hur något liksom slocknar i deras ögon och jag kan bokstavligen höra ljudet av glas som krossas och faller till marken.

Att finnas där som sjuksköterska efter beskeden är kanske det svåraste som finns. För vi är inte mer än människor vi med, med våra egna rädslor och kanske dödsångest.

Men vi måste våga se, vi måste våga lyssna och vi måste känna med patienten. Inte sugas ner i deras sorg och mörker, men vi måste finnas våga finnas där och möta dem, att ha empati är essenssiellt för en sjuksköterska.

Och vi måste ha modet att svara på frågan ”varför”, den svåraste frågan av alla som egentligen har det enklaste svaret. Vad är då svaret? Oavsett din egen tro måste du svara att det finns ingen mening i det som hänt och att det inte är ett straff. Det var/är helt enkelt slumpen, oturen eller olyckan som varit framme. Och ja, det gäller även rökaren som nu har lungcancer eller den överviktige som nu fått en hjärtinfarkt. Bidragande orsaker finns kanske, men det är inte vår sak att döma. Vi ska finnas där.

Det där är kanske det svåraste som finns och något som vi skulle behöva förberedas mer inför under utbildningen. Hur det skulle gå tillväga rent praktiskt vet jag inte riktigt, kanske skulle vi ”gamla” sjuksköterskor som möter det här regelbundet få komma in och föreläsa samt svara på frågor Sedan ska vi inte glömma att livet, åren som går, givetvis också hjälper oss att möta människor i svåra stunder eftersom även vi utvecklas, mognar och formas av livet.

Det finns också mycket bra litteratur i ämnet, om man som jag brinner för att läsa.

En sak som är enormt viktig är att inte vi glöms bort. Vi är sjuksköterskor men vi är först och främst människor. På min arbetsplats är vi generellt sett duktiga på att samtala med varandra när något svårt hänt eller när någon av oss mår dåligt men så är det inte alltid och inte på alla arbetsplatser. Debriefing är något alla borde ha tillgång till åtminstone en till två gånger per månad.

Djupa tankar en tisdagsafton. Var rädda om er och era älskade, njutas varje stund.

SSK -USK

Mitt förra inlägg genererade alltså en del kommentarer ”i verkliga livet” om min syn på undersköterskor och deras ansvarsområde och kompetens. Jag vill bara förtydliga att jag är ett av undersköterskekårens största fans, och är helt emot ”primary nursing” modellen – been there done that. Däremot tycker jag att det är synd att undersköterskor ofta har en så tråkig syn på sej själv, vet inte hur många gånger på en dag jag kan höra ”men jag är bara undersköterska”. Blir lika irriterad varje gång.

Hos oss diskuterar vi detta skapligt aktivt. Jag är en av dom som anser att visst, ett visst antal sjuksköterskor måste finnas på rätt plats vid rätt tillfälle, men personlig erfarenhet, kunskap och lämplighet måste också få spela roll- både för att få dom ”gamla” rutinerade undersköterskorna att växa men också skapa en tillåtelse för dom som är nya att vara just nya – för inte ens när man kommer skapligt ny från omvårdnadsprogramet kan man ju allt.

Tyvärr snöar denna diskussion ofta in på kaffekokande. VEMS ansvar är det att se till att det finns kaffe? För mej är svaret självklart det ligger på läk… förlåt jag menar naturligtvis på dom som dricker kaffe själva, oavsett yrkeskategori, sjuksköterskor, undersköterskor, läkare, sekreterare, chef eller städerska…

Hur ser det ut hos er, har ni löst denna evighets diskussion- och i så fall HUR?!

 

 

Undersköterska-med ssk behörighet

Idag hade jag egentligen spekulerat på att få vara flexledig, men eftersom en av undersköterskorna var sjuk fick jag jobba. Och åååå vad mysigt det kan vara! Dessutom var det en bra dag,utan belastningstoppar så vi hann verkligen med! Jag gillar pysslandet-när man har tid. Det där lilla extra, en fint dukad frukostbricka, bjuda på nytt förmiddagskaffe, fixa mellanmål och leta upp en tidning som faller i smaken.Härligt! Dessutom kunde jag ju faktiskt hjälpa ”min” sköterska med lite antibiotika och sånt. Känner mej otroligt tillfreds med min arbetsdag!

Lönesamtal

Jag undrar varför jag (och säkert många andra) alltid reagerar med att tänka ”vad har jag nu gjort?” när chefen kommer och säger ”Kan jag få prata med dej ett par minuter när du har tid?”

Detta trots att det absolut inte är sättet som det brukar framföras kritik på i ”min” organisation, tvärt om upplever jag att det sker på ett väldigt sofistikerat och reko sätt, för det har ju hänt en och annan gång…

I alla fall, i dag kom tillägget ganska snabbt ”ja det gäller lönerevisionen” – vilket jag borde kunnat räkna ut, det är väl dags eftersom den ska utbetalas med lönen som kommer i nästa vecka.

Ok, med måttliga förhoppningar travade jag in till chefen. Jag vet att det är en pengafattig lönerevision, och jag har en… rätt ok lön och inte varit i tjänst på denna avdelningen mer än sen den 1 mars i år. Jag var inte helt främmande för att jag skulle ha kunnat bli ”nollad”. In till chefen, stänger dörren, tar ett djupt andetag.

Får ett kuvert i handen, men hinner inte öppna det förrän chefen börjar prata. Han redogör för förutsättningarna (200:- är riktvärde för gott utfört arbete) . Han nämner också att jag inte har varit i tjänst så länge på denna arbetsplatsen, berättar kort om vilka av mina egenskaper som har varit till min fördel i revisionen samt att han fått in en del possitiv återkopling från mina kollegor om mej och så nämner han ”utfallet”.

Självklart är jag inte helnöjd med summan- även om jag inte blev ”nollad”. Men det kändes som ett lönesamtal exakt ”by the book” och det kändes så himla bra. När jag gick där ifrån kändes det verkligen som en possitiv input, en kick att kämpa vidare, en ärlig och ordentlig klapp på axeln! SÅ härligt!

Så om du läser detta chefen- tack, det gjorde du bra! Jag funderar till och med på att jag kanske skulle berätta det för dej vid tillfälle, även en chef kanske kan behöva ett gott ord då och då!

Hur mycket jag fick? Det tänker jag inte berätta. Men det är definitivt inte summan som gör mej nöjd, det var återkopplingen som var ”kicken”! Och eftersom det är retroaktivt sen april så kommer det att märkas – i alla fall på denna löneutbetalningen!