Recept på Teamwork

Nej, jag tänkte inte bjuda på något nytt recept i äkta á la GI-, LCHF-, Atkins- etc. anda. Jag tänkte istället bjuda på något jag klurat på själv, tillsammans med mina kollegor, omedvetet, ett recept för både kropp och själ. Å nej; det är heller inget nytt recept på cheesecake eller smarrig midsommartårta. Visserligen kan jag erkänna att kost och hälsa tillhör ett av mina intressen, men det är inte riktigt rätt forum för att diskutera den saken, eller ialla fall inte för att delge några hälsosamma eller mindre hälsosamma matrecept. Jag tänkte istället bjuda på ett recept på ”teamwork”, något som varje sjuksköterska har nytta av. Det finns säkerligen många varianter på detta, men jag tror ändock att det finns en grundtanke på ingredienser som vi alla kan ha med oss för att få ett fungerande samarbete i arbetsgruppen.  Håll till godo:

 

* Lyssna. På kollegor och patienter, var lyhörd och se till att ge tid till att lyssna på varandra. Alla vill bli lyssnade på.

* Tala. Tala med varandra, aldrig om varandra. Lite av en grundpelare i allt arbete. Berätta hur du tycker och tänker, ingen av dina kollegor är tankeläsare och om ni diskuterar saken kanske det visar sig att ni har tänkt på saken helt olika istället för att försöka mötas. Att just tala är även oerhört viktigt när man arbetar som team, berätta för varandra; jag går och gör det där, han/hon berättade det där osv. Alla måste få känna sig delaktiga och veta vad den andre gör, det skapar förståelse för varandras arbetsuppgifter och minskar osämja och okunskap.

* Skratta. Tillsammans. Ett gott skratt förlänger livet heter det och jag tror att man måste försöka hålla modet uppe för att orka när det är jobbigt.

* Delegera. Något jag själv upplevt som jobbigt i början, jag gör hellre sakerna själv än ”belastar” andra med att göra dem. Det funkar inte så i vårdarbete, jag skulle aldrig hinna utföra alla arbetsuppgifter själv, vi måste arbeta tillsammans för att fixa jobbet.

* Respektera varandra. Alla punkter faller ihop i den här. Genom att lyssna, tala, skratta med varandra och delegera uppgifter visar på respekt för varandra. Jag lyssnar på dig, jag ser dig, jag tror på dig och jag respekterar det du säger/gör.

 

Tillsammans med rätt mått av alla ingredienser kan vi skapa det perfekta teamet och utföra ett suveränt teamarbete. En arbetsdag kan vara fruktansvärt stressig och allt annat än rolig, men sålänge vi arbetar tillsammans kan vi utföra bästa möjliga arbete och ändå gå hem och känna oss nöjda med det arbete vi utfört. Ett bra teamarbete behövs överallt; från såväl äldreboende till akutmottagning. Skapa en ”vi-känsla”. Ensam är inte stark i vården!

Ohållbart

Har haft en riktigt bra jobbhelg. Vi fick äta lunch i 20 min två dagar i rad, kunde ta en förmiddagskopp- och kvällskopp med kaffe tillsammans i personalgruppen. Resten av tiden har vi arbetat i ett lagom tempo där alla beslut och uppgifter har kunnat tänkas igenom för bästa resultatet. Vår arbetsmiljö har varit riktigt bra. Så säger en tjej under lunchtid: ”Har vi inte fått det lite bättre på sistone? Vi har ju inte överbeläggningar riktigt varje dag och det var nån vecka sedan vi tvingades flytta patienter mitt i natten pga platsbrist”. Har det gått såpass långt att vi faktiskt upplever vår arbetsmiljö som ”bra” när vi kan sitta ner i 20 min (och självklart bli avbrutna för att svara på ett par/tre ringningar undre tiden), för att kunna äta vår lunch? För vi tycker att det känns riktigt bra!

Ibland händer det att någon smartis skriver i lokaltidningen eller samtalar på stan med någon bekant att personalen på sjukhuset sitter och fikar hela dagarna, att man aldrig får hjälp osv. Vid fel tillfälle skulle jag kunna ge en sådan människa en örfil. Det skulle aldrig falla mig in att säga något sådant om något jag uppenbarligen inte har någon insikt i. För okunskap är vad det hela måste bygga på. Jag har svårt att föreställa mig att just denna person skulle ha råkat gå förbi personalrummet just de minutrarna per dag när dte faktiskt finns tid för personalen att kunna ta en kopp kaffe. Säkerligen förekommer det arbetsplatser där personalen gör lite mindre än de behöver, men jag tror att den synen tillhör ovanligheterna i dagens sjukvård, ialla fall inom sjukhusvården.

På min arbetsplats har arbetsmiljön börjat bli ohållbar. Stressnivån är över vad som är hälsosamt och personalen besväras av sömnsvårigheter, lättirritation, hjärtklappning, högt blodtryck m.m. Sjukskrivning på sjukskrivning borde sätta igång alarmklockorna, men istället är det vi får höra: ”men alla trivs ju så bra här, ni är en så glad arbetsgrupp!” Kanske är det just det som har fått oss att kämpa sålänge? Nedskärningar av vårdplatser för att spara pengar HAR satt sina spår, oavsett vad våra politiker säger till media. De har bara inte kommit tillräckligt nära personalen på golvet för att få höra hur de mår. Arbetsmyrorna är slutkörda och det finns pga. personalbrist inga huvuden som kan ersätta dem som tacklar av. Det är inte mitt problem att lösa på en högre nivå, men jag har svårt att ge kritik utan att kunna ge förslag på bättring. Nu känner jag mig ganska hopplös, för jag har inget förslag på lösning. Mer pengar, mer personal, fler vårdplatser: vilket vi alla vet är en hopplös ekvation i besparingstider (är det alltid besparingstider?).

Det värsta i hela arbetssituationen är ändock att det känns hemskt att köra slut på en personalgrupp som älskar sitt jobb, som anpassar sig efter alla förändringar för att göra bästa möjliga situation för våra patienter. Jag vill inte bli en bitter sjuksköterska som fräser åt mina patienter för att jag inte orkar mer. Jag har svårt att tro att vi är ensamma på min arbetsplats, jag börjar inse att det här är mer regel än undantag. Frågan återstår; hur ska vi lösa problemet för att bibehålla en kvalitativ vård?

Att vara gröngöling

Häromdagen satt jag och pratade med några sjuksköterskestuderande angående praktiska färdigheter inom sjuksköterskeyrket. Lite av en ”Deja vu” upplevelse från min egen utbildning och mina ega känslor. Under utbildningen så koncentrerar man sig hårt på vikten av att kunna alla praktiska saker, framförallt det värsta av dem alla: PVK sättande. Ialla fall jag (och desa studenter, så jag tror inte vi är ensamma), var fruktansvärt nervös över att inte kunna uppfylla de krav som ställs.  En press att kunna prestera så bra som det bara går, första dagen som nyutexaminerad. Eller snarare var jag livrädd för vad som komma skulle!

Såhär, med lite distans till problemet inser jag det som alla handledare under utbildningen intygade: det kommer, du kommer lära dig, tänk inte så mycket på det. Jag säger ju till och med samma ord till mina studenter! Men jag kan intyga att det är allt annat än enkelt att se den sidan av saken när man står där mitt uppe i utbildningen och våndas över allt man ska kunna. Nu vet jag att sjuksköterskeyrket innebär så mycket mer. Alla praktiska moment faller ett efter ett på plats med tiden, alla andra moment som t ex att vara en samordnande funktion, kunna se det som behöver ses, veta vad som ska göras när osv. är en helt klart värre uppgift att hantera och många gånger svårare. Där finns sällan några knep, inga tekniker eller hjälp att ta till av kollegor. Där handlar det om att ta till sig och lära den viktigaste delen inom proffessionen. Under utbildningen får man pröva dessa färdigheter, men det är inte förens man är klar med utbildningen och står där på egna ben som man verkligen kan öva upp denan förmåga. Det handlar om grunden i sjuksköterskeyrket, något vi dels har inom oss och dels en del vi tar till och lär oss genom utbildning och erfarenhet. Något vi sällan tänker på, men så en dag så sitter det där; dagen när man går ifrån att känna sig som sjuksköterska och inte student. Livet är en ständig process av lärande och vi blir aldrig fullärda, men det är det som är fascinationen!

Så till dig som står där ute i verkligheten som gröngöling och är orolig över hur du ska kunna sätta PVK:er och ta prover: ge det lite tid, det kommer och ingen förväntar sig att du ska kunna det med en gång. Min första dag blev jag ombedd att ta andningsfrekvens på en patient som mådde ganska dåligt, jag fick panik och försökte erina om jag någonsin lär mig hur man tar reda på andningsfrekvensen hos en patient? I början var jag livrädd inför att sätta en påse blod eller ställas inför att behöva blanda till ett insulindropp, sätta sond eller assistera läkare vid diverse undersökningar. Idag tänker jag inte ens tanken. Jag kan inte säga exakt när jag slutade åka till jobbet och vara rädd för att göra allt fel, men den dagen kom. Det är en tuff början att komma ut som ny sjuksköterska, men det är helt klart värt all möda och besvär och du är inte ensam. Ett roligare och mer givande yrke finns nog inte.

År 2012, året då sjuksköterskorna sätter ner foten

År 2012 tror jag blir ett år som sätter sina spår i sjuksköterskeyrkets historia. Det här är det år då sjuksköterskestudenter runt omkring i vårt avlånga land går upp i protest och påvisar sjuksköterskornas verkliga värde. Den lön som de har krävt som ingångslön är relativt (om inte mycket) låg mot andra yrken med likvärdig utbildningsgrad, ändock känns det ibland som att man vill få dem att skämmas för vad de gör: ”Tänk på alla som jobbat i 20 år och inte har den lönen!” Jag undrar, varför? Inom i stort sett alla arbetskategorier är det tyvärr så att den yngre och nyss utbildade personen ofta får en ganska hög lön i förhållande till de som jobbat länge. Behöver det här vara något negativt för sjuksköterskorna i slutänden? Nej, jag tycker inte det. Nu är det legitimt för den som har jobbat i 10 år att kräva en högre lön och faktiskt ha möjligheten att få upp sin lön till en mer acceptabel nivå utifrån det arbete som faktiskt utförs.

Jag har mycket låg arbetslivserfarenhet som sjuksköterska eftersom jag är relativt nyutbildad, men de nya sjuksköterskorna som kom ut gick in med en ingångslön som låg någon 100-lapp högre än min egen lön. Självklart kändes det då mycket enklare för mig att gå till min chef och begära en högre lön, jag har trots allt lite mer erfarenhet än den helt nyutbildade. Detta medförde ett lönesving på närmre en 1000-lapp. Kanske ingen jätteökning utifrån min ingångslön, men ändock ett steg i rätt rikting. Jag kan inte strida för någon annan än mig själv, men tillsammans kan vi hjälpas åt och höja våra löner. Ställa krav på arbetsgivaren, se till att vi får lite mer lön för mödan!

Sjuksköterskorna har fram tills idag tackat och tagit emot, varit tacksamma för att vi har ett yrke och för att vi får arbeta med något vi vill; att hjälpa människor. Jag tror aldrig vi kommer kunna komma upp i löner som kanske borde vara skäliga för det arbete vi bedriver, men vi kan ialla fall nå en jämnvikt där vi inte enbart för en lön som vilken högutbildad ingenjör eller liknande skulle skratta åt. Visst trivs vi med att hjälpa människor, men ingen av oss vill jobba ”gratis”, vi har också ett liv utanför arbetet att leva.

År 2012:s uppror kan må hända inte ha fått riktigt de konsekvenser de nyutbildade sjuksköterskorna önskat och långt ifrån många har fått sin önskan igenom. Men äntligen har någon satt ner foten och visat att man inte kan göra hur man vill med oss, vi utför ett suveränt och livsnödvändigt arbete, VARJE dag! Det borde vara värt minst 24 000 kr som ingångslön. Jag hoppas att vi alla kan fortsätta i samma anda och inte dra oss tillbaka när vi inte når lika högt som vi siktat. Man måste våga för att vinna och tillsammans kan vi nå högt om var och en kämpar för sin rätt till en skälig lön!

I Astrid Lindgrens anda

Ja hade inte e tanke på å jobbe inå vårda unner hele mi uppväxt, tross att hele höga runt ikring mä jobbade som syrror å inå annra vårdrelaterade yrken. Ja gäck fordon transport på gymnasie å jobbade som lastbilschaufför etter studenta. Men si, å jobbe i e så pass mansdominerad värld ä inge å hänge i julgrana å tänkte precis som Alfred sa te Lina; de tror ja vi tar o skiter i.

Att skriva med dialekt ovan såg inte så bra ut som jag förutspått. Försökte mig alltså på att visa att jag bor mitt i mörkaste småland, i Astrids hemtrakter. Lovar att jag ska sluta med dialektsnacket bums! 🙂

(O)intressant info om mig: Snart 26 år ung, nygift med min industriarbetare som är livrädd för harkrankar och vi har två söner som blir 6 och 2 i sommar, är frispråkig, positiv, höjdrädd och omtänksam. Har en fet katt och ett hus som sakta men säkert renoveras från topp till tå.

Har snart studerat klart och är alltså nybakad syrra om bara några veckor. Fantastiskt och skrämmande på samma gång!

Genom denna blogg hoppas jag kunna skriva av mig, få och ge tips och råd samt framförallt dela med mig av mina tankar kring min väg in i livet som sjuksköterska. Min resa börjar inom ambulansen och inom psykiatri-/missbruksvården (ja, man kan säga att jag börjar lite i fel ände).

Det här kommer att bli ett spännande äventyr och jag följer blint det som Skalle-Per en gång sa: skryt när du rider hem!

Oron inför sommaren

Ingen kan i dagens läge ha missat att det inför sommaren ser tämligen oroligt ut i den svenska sjukvården. Media skriver om det var och varannan dag, landet fullkomligt skriker efter sjuksköterskor. På ”insidan” sitter vi alla och jag upplever det lite som att alla går som ”katten kring het gröt”. Personalen visar sin oro lite försiktigt; ingen vet hur det kommer bli, ingen ser en lösning på problemet och ingen vet vad som händer och sker på högre instanser. En dimma av orolig stämning förpestar luften på många arbetspass.

Framförallt känner jag oro för patienterna, hur ska jag kunna tillgodose patienternas behov? Hur ska jag i min vård kunna förmedla all den tanke och vårdvetenskap som skolan lärt ut under utbildningen, när jag är glad om jag hinner få ett ansikte på de patienter jag ansvarar för innan jag måste rapportera över till nästa arbetspass? Hur ska vi kunna upprätthålla patientsäkerheten? Hur ska vi orka, hur ska jag kunna se mina patienter i ögonen och känna att jag har gjort ett bra jobb? Tänk om något allvarligt går fel… Oron finns där, ständigt.

Men så börjar jag låta mina tankar gå i andra banor. Någonstans i all denna oro gäller det trotsallt att försöka tänka lite mer på sig själv, även om
det tyvärr sällan ligger i första rummet för en sjuksköterska. Vem ska göra jobbet om inte vi orkar med? Jag är bara en människa, jag har bara två armar
med två händer (men med ett enormt hjärta) och jag kan inte göra mer än jobba mitt allra bästa. Ingen mår bättre av att jag blir stressad och försöker lösa för många problem samtidigt. Möjligtvis kommer mina arbetsuppgifter ta lite mer tid för att jag stannar upp och tar ett glas vatten och andas i 5 minuter, men jag lovar att de 5 minutrarna gör att jag klarar av att utföra mitt arbete lite bättre. Kanske kan de 5 minutrarna bidra till att jag kan upprätthålla en bättre patientsäkerhet. Vi som sjuksköterskor  på ”golvet” kan inte lösa personalbristfrågan, vi kan bara jobba. Ansvaret ligger inte hos oss när inte vårdplatserna räcker till. Det bästa vi kan göra är att inte glömma bort oss själva för att kunna ta hand om våra patienter, annars kommer vi gå under en efter en. Vi kommer möta tandagnissel bland missnöjda patienter, men vi kan som sagt aldrig göra mer än att jobba vårt allra bästa, det är inte vårt fel att vården har brister pga att personalen inte räcker till.

Jag håller tummarna för en bra sommar och jag hoppas att mina farhågor INTE kommer att besannas. Det jag kan lova är att jag ska göra mitt allra yttersta för att göra ett bra jobb utifrån de förutsättningar jag har, det är det bästa jag kan göra.

Hur känner ni inför sommaren? Ser det likadant ut med oron bland personalen på andra sjukhus runt om i landet?

 

Ps. Glöm inte bort att njuta av den underbara årstiden också! Ds.

Följ med i min berg- och dalbana

För en del är vägen till sjuksköterskeyrket ganska spikrak, för andra krokig som en bergsväg i Sydamerika.  Jag skulle beskriva mig själv som det senare alternativet. Är en snart 30-årig gift 2 barnsmamma med ett års erfarenhet av sjuksköterskeyrket från en akutvårdsavdelning i mellersta Sverige. Innan jag hoppade på just sjuksköterskeutbildningen hade jag valt en helt annan inriktning på studierna, men kom på efter ett föräldraledigt studieuppehåll att det är vården som jag passar allra bäst inom! Har inte ångrat det valet en sekund trots att arbetet inom dagens sjukvård är allt annat än en dans på rosor. Det går upp och ner, välkommen att följa med i min berg- och dalbana som ”Syster Yster”.

Varför trätar vi med varandra?

En grej som ständigt inträffar på min avdelning är att vi hamnar i diskussioner med akuten framförallt nattetid. Jättetråkigt men det händer alltid när det är fullt på avdelningen. Vi har 4st tillåtna korridorplatser och det finns ett PM för hur överbeläggningar ska hanteras. Detta PM verkar det som att inskrivande läkare då ffa nattetid inte vet om att det finns eller inte bryr sig om.

Gynavdelningen på vårat lasarett har oftast inte så många patienter och ska kunna ta sk ”lättare” kirurgiska patienter för att avlasta oss när vi har fullt….och då menar jag att vi har knök fullt. ITA ska också kunna ta lättare patienter. Ändå så blir det nästan alltid en konflikt när man meddelar att nu har vi varken platser eller sängar kvar. Varför?

Ja ni alla precis som jag vet ju hur hårt pressade både akutavdelningarna runtom i Sverige är och hur minimala resurser som vi har på avdelningarna så det är föga förvånande att det blir diskussioner. Vårdplatser stängs, personal sägs upp. Var ska detta sluta? I någon slags desperation försöker man rädda sitt eget skinn för att orka med det svårt sjuka patienter som redan finns på avdelningen. Ibland är patientsäkerheten obefintlig…speciellt om det ramlar in 4 patienter på en timme som det ska vara en massa åtgärder på….svårt att fixa på natten när tillgången på personal är liten. För mitt i allt detta finns också de döende och deras anhöriga, de dementa som drar ur PVK:er, lägger sig i grannens säng och kissar på golvet, barn med oroliga föräldrar mm. Och dessa ska också tas omhand. Har aldrig varit något mattegeni men denna ekvation är mycket svårlöst skulle jag vilja påstå.

Så vad gör vi? Jo, istället för att gå ihop i en enad front oberoende av vilken enhet vi jobbar på, så trätar vi i stället. Finns det någon bot på detta? Tips? Hur funkar det hos er?

 

”Ny rapport: Sjuksköterskorna mest stressade.”

Idag toppar den här nyheten SVD:s första sida.

Jag läser och nickar (tyvärr) igenkännande artikeln igenom. För visst är det så. Jag har unga, nyutexaminerade barnlösa kollegor som gått ner i arbetstid för att de helt inte orkar. Jag har äldre kollegor med större barn som gjort detsamma. Själv arbetar jag 100% sedan 1 år ungefär, innan dess arbetade jag i olika grader av deltid under tiden mina barn var små. Nu med större barn och efter ett besök hos banken som visade exakt hur mycket lägre min pension kommer att bli om jag fortsatte deltid jämfört med om jag arbetade heltid så var valet lätt. Heltid var det enda valet.

Tyvärr, för barnen klarar sig bra då de är så pass stora och deras pappa har ett måndag till fredag arbete och han är ledig alla lov.
men jag skulle själv egentligen vilja arbeta cirka 90%. Om bara ekonomin, nu och i framtiden, tillät det hela.

Jag citerar vala delar ur artikeln;

– Det blir allt vanligare att man går ner i arbetstid, och det sker allt tidigare i åldrarna. Här är det jätteviktigt att man gör något omedelbart för att förbättra arbetsmiljön i stort och för att kunna locka unga, säger Pia Arndorff, vice förbundsordförande i Vårdförbundet.

I den ännu opublicerade rapporten Stressbarometern från TCO, som SvD tagit del av, bekräftas de vårdanställdas pressade situation. Nästan en fjärdedel tycker inte att de har tydliga krav som är möjliga att leva upp till. 32 procent tycker inte att de får någon uppmuntran av sin chef när arbetet känns tungt. 36 procent har legat vakna på grund av tankar som rör jobbet.

Den psykiska stressen är det som upplevs som mest jobbigt, bland de anställda inom vård och omsorg. Drygt hälften är ibland för trötta för att orka umgås med familj och vänner när de jobbat färdigt. Arbetsbelastningen var också en faktor som påverkade stressen. Nästan hälften brukar dra in på luncher eller ta med sig jobb hem.

Det krävs en rad förändringar för att förbättra den pressade situationen för sjuksköterskor, menar Vårdförbundet.

– Man måste titta på hur arbetstiderna ser ut och se till att man har rätt bemanning. Även om det är praktiskt att en sjuksköterska jobbar både kvällspasset och följande dagpass så måste man också ha personalens hälsoperspektiv med sig. Det är en hög press inom vården i dag och villkoren måste bli bättre, säger Pia Arndorff på Vårdförbundet.

En ny undersökning från Vårdförbundet bland 2622 medlemmar visar att ungefär var femte av de heltidsanställda arbetar deltid. Den vanligaste orsaken att gå ner i tid var ”för att få ihop livspusslet med barn och familj”. I åldersgruppen 30–39 år svarade 62 procent att det var orsaken, jämfört med 39 procent för hela gruppen.

Ungefär 24 procent svarade ”att jag har för tung arbetsbelastning fysiskt eller mentalt”. Bland dem som ännu inte fyllt 29 svarade 38 procent att de gick ner i tid på grund av den tunga arbetsbelastningen.

Förutom risken för arbetsbrist när de unga slås ut finns också en risk för att kvaliteten på vården påverkas.

– Den som arbetar under stress riskerar att missa saker. Det är fullt mänskligt, säger Maria Hallén, förbundsombudsman på Vårdförbundet.

Hon pekar också på den etiska stressen som uppstår hos sjuksköterskor som känner att de inte får möjlighet att lägga tid på att ta in all kunskap om patienten, trots att det ingår i yrket. Det är då det kan bli svårt att släppa tankarna på jobbet på fritiden.

– Arbetsledningen måste se till att det ges tid för reflektion. Annars riskerar vi att åsidosätta patientsäkerheten på ett mycket allvarligt sätt, säger Maria Hallén.

Här framkommer allt jag och många kollegor diskuterat så många gånger. Jag känner igen precis allt det de lyfter i artikeln.

De galna arbetstiderna, man arbetar 13.00-21.30 och dagen därpå arbetar man 06.45-15.00, hur mycket vila tror ni man får mellan två sådana turer? Ofta drömmer jag om jobbet, jag har kommit förbi stadiet då man grubblar sig till sömns utan jag drömmer istället som sagt. Ofta handlar drömmarna om att jag missat något väsentlig och att en patient far illa eller dör, men lika ofta drömmer jag att jag är på jobbet och inte får gå hem utan alla vill att jag ”bara” ska göra en sak till innan jag kan gå.

Känslan av att vara så psykiskt utmattad när man kommer hem att man nästan inte alls orkar umgås med familj och vänner är mer eller mindre ständigt närvarande. Jag kan erkänna att oftast är jag så osocial och trött att jag vägrar svara i telefon hemma.

Att vara sjuksköterska är mitt absoluta drömyrke, men att vara sjuksköterska är att vara konstant stressad och känna att man inte räcker till. Att vara sjuksköterska är att arbeta på pissdåliga tider och alla de tillfällen då de flesta andra tar för givet att de ska vara lediga. Julafton, nyår, påsk, midsommar och en vanlig helg…

Att vara sjuksköterska är att vara underbetald och överarbetad helt enkelt. Och trots detta är det fortfarande mitt drömyrke och jag kan inte se mig göra något annat. Men det är dags för oss att sätta ner foten nu och ryta till. Varningsklocka efter varningsklocka ringer men inget händer.

Sjuksköterskor, det är dags att stå upp för oss och agera!

Detta inlägg är även publicerat på mina privata blogg: VickansDagar.com