Gästbloggen: Vem bär ansvaret?

656683-serious-female-blonde-doctor

Vem bär ansvaret?

Jag ska berätta om en händelse som hände mig för några år sen.

Jag skulle jobba natt på en endokrinavdelning. Jag fick rapport om en patient som var multisjuk som hade bl.a njursvikt och hjärtsvikt i sin anamnes. Pat. var cirkulatoriskt ostabil, hade lågt blodtryck, ingen urinproduktion, hade syrgas på grimma och satt i hjärtläge i sängen. Ssk innan mig hade varit i kontakt med en narkosläkare flertal gånger under em r/t pats. låga blodtryck och ingen urinproduktion. Det var svårt att få ett fullständigt blodtryck då det svårt att höra och för att försöka få igång urinproduktionen fick pat. låga doser av inj. Furix, alltid efter en läkarordination. När jag skulle ta över fick jag rapporterat att trots försiktighet med furix och försök till att höja blodtrycket med hjälp av infusion hade pat. fortfarande ingen urinproduktion. Jag skulle kontakta narkosläkaren senare för konsultation. Innan jag kontaktade narkosläkaren tog jag alla vitalparametrar på pat. Pat. hade fortsatt mycket lågt blodtryck och ingen urinproduktion. Detta meddelade jag för jourhavande narkosläkare och han ordinerade mig att ge 40 mg Furix iv. Vill tillägga att pat. fått 20 mg Furix iv tidigare under dagen. Jag gjorde som narkosläkaren sa, dokumenterade detta, och gick sedan in till pat. att ge detta. Jag gav det i någorlunda bra takt och gick sedan ut. 10 min senare när jag skulle titta till pat. var han blek, kallsvettig, stirrade rakt ut och höll på att ta sina sista andetag. Jag fick panik, sänkte ner bakom huvudet och försökte trycka ihop infusionspåsen i förhoppning om att kanske höja blodtrycket. Sprang sedan ut för att hämta en av mina kollegor och tog med mig en till påse infusionsvätska. När vi kom in var pat. avliden.

Hade jag kunnat förhindra detta genom att dela upp furix inj. i två omgångar och inte ge hela dosen på en gång? Varför ifrågasatte jag inte narkosläkaren/ordinationen? Varför ordinerade läkaren så hög dos när han kände till pat? Var jag dålig på att informera narkosläkaren, om min kliniska blick? Hade kanske pat. avlidit först två dagar senare då pat. var så sjuk? Vem bär ansvaret, var det jag som felade eller var det narkosläkaren, eller var det båda två? Och det etiska då, vad hände inne på rummet? Varför stannade jag inte kvar inne på rummet och såg till att han slapp vara själv den sista minuten? Jag greps av panik när jag insåg att blodtrycket måste ha slagits ut och att jag måste snabbt försöka få upp den. Jag kommer aldrig glömma denna natt.

/ Leg.Sjuksköterska och medlem på SskWebben.se

 

 

källa:
Detta är en autentisk berättelse från en utbildad och Leg.Sjuksköterska som är medlem på SskWebben.se. Som medlem kan man maila in berättelser som man vill berätta för omvärlden och kollegor via vår gästblogg. Man kan göra det med korrekt avsändare, via psedonym eller helt anonymt. Man kan göra det vid ett tillfälle eller flera. Maila din berättelse till red@sskwebben.se och var noga med att berätta om du vill vara anonym. SskWebben.se äger fullständiga rättigheter till denna berättelse och tillhörande bild. / red@sskwebben.se

www.sskwebben.se

 

OK att surfa på arbetstid?

Hur är det på ditt sjukhus/din avdelning?

Är det OK att sitta och surfa privat, samtidigt som ni “vårdar” patienter, t ex övervakar dem?

Om det är tillåtet, hur mycket får man sitta, och om det inte är tillåtet, vilka “repressalier” riskerar man? Får man ha sin privata mobil i fickan och messa etc obegränsat på arbetstid?

“Undrande”

Varför trätar vi med varandra?

En grej som ständigt inträffar på min avdelning är att vi hamnar i diskussioner med akuten framförallt nattetid. Jättetråkigt men det händer alltid när det är fullt på avdelningen. Vi har 4st tillåtna korridorplatser och det finns ett PM för hur överbeläggningar ska hanteras. Detta PM verkar det som att inskrivande läkare då ffa nattetid inte vet om att det finns eller inte bryr sig om.

Gynavdelningen på vårat lasarett har oftast inte så många patienter och ska kunna ta sk ”lättare” kirurgiska patienter för att avlasta oss när vi har fullt….och då menar jag att vi har knök fullt. ITA ska också kunna ta lättare patienter. Ändå så blir det nästan alltid en konflikt när man meddelar att nu har vi varken platser eller sängar kvar. Varför?

Ja ni alla precis som jag vet ju hur hårt pressade både akutavdelningarna runtom i Sverige är och hur minimala resurser som vi har på avdelningarna så det är föga förvånande att det blir diskussioner. Vårdplatser stängs, personal sägs upp. Var ska detta sluta? I någon slags desperation försöker man rädda sitt eget skinn för att orka med det svårt sjuka patienter som redan finns på avdelningen. Ibland är patientsäkerheten obefintlig…speciellt om det ramlar in 4 patienter på en timme som det ska vara en massa åtgärder på….svårt att fixa på natten när tillgången på personal är liten. För mitt i allt detta finns också de döende och deras anhöriga, de dementa som drar ur PVK:er, lägger sig i grannens säng och kissar på golvet, barn med oroliga föräldrar mm. Och dessa ska också tas omhand. Har aldrig varit något mattegeni men denna ekvation är mycket svårlöst skulle jag vilja påstå.

Så vad gör vi? Jo, istället för att gå ihop i en enad front oberoende av vilken enhet vi jobbar på, så trätar vi i stället. Finns det någon bot på detta? Tips? Hur funkar det hos er?

 

Hyllning!

Veckan som gått har varit intensiv, på många sätt. Både privat och på jobbet. Mest i positiv mening. Mitt schema erbjöd något som inte händer så ofta, tre morgonpass i rad (varav två var 6:45 pass). Intressant.

Onsdagen var helt otrolig. Den berömda ketchupeffekten inträffade strax efter kl 9. Först ingenting, sen ingenting och sen… poff! Och inte bara många patienter, utan ganska sjuka.

Som tur var var vi två sjuksköterskor- och icke att förglömma hade jag en duktig sjuksköterskestudent på sidan. Det flöt bra, men vi fick verkligen anstränga oss till max. Även sammarbetet och kommunikationen med läkarna fungerade riktigt bra- vilket ju tyvärr inte alltid är en självklarhet. Och det är ju en tjusning, när man har ”flow”. Undrar vad det är som egentligen gör att det blir så ibland, och ibland inte.

Senare på kvällen, hemma i soffan började jag fundera över min sjuksköterskekollega. Hon är ung. Och rätt nyfärdig. Eller…. inte bara rätt nyfärdig, utan har nyss avslutat sin introduktion. Och ändå. Så grymt duktig. Och snabb. Och hade sån koll. Och glad. Och verkar ha en outtömlig energi. Om du läser det här (eller någon av våra kollegor): Jag är grymt imponerad, det hoppas jag att du har förstått!

Jag minns fortfarande första tiden som sjuksköterska med viss bävan. Trots att livet gett mej en del erfarenheter som tvingat mej att bli vuxen rätt snabbt var jag väldigt ung när jag var nyfärdig. Inte bara i år utan även i min känsla. Jag minns osäkerheten när inte kunskapen var lika självklar. Stressen när inte arbetsmomenten ”satt” i händerna. Rädslan, eller tom. skräcken för att göra/ säga fel. När jag i bästa fall kunde se patienten bakom diagnosen, men bara i enstaka undantagsfall kunde skymta människan bakom patienten. Ännu mindre kunde jag se mina kollegor runt om kring mej mer än möjligtvis ett par händer som kunde hjälpa mej eller någon som stod i vägen i dom ofta allt för små läkemedelsrummen (varför är läkemedelsrum ofta så trånga?)

Det klarar min nya kollega galant. Och säkert många med henne (jag vet att jag skulle kunna namnge flera stycken). Kanske har det med den nya utbildningen att göra. Kanske är det it utvecklingen. Kanske något annat.

Men jag är helt övertygad om att jag är glad att jag inte längre är nyfärdig. Och till alla er som är det: ni gör ett fantastiskt jobb. Och det blir lättare. Och ännu roligare.

Så dagens ros till alla nyutexaminerade sjuksköterskor som nyss har avslutat er introduktion och står på egna ben! Jag är med er i tanken!

 

Vårdförbundet! Ja eller Nej?

Har precis suttit och läst igenom forumet där Vårdförbundet har diskuterats.

Jag märker att det finns mycket starka känslor ute hos er alla. Både ni som förordar och ni som inte gör det. Har funderat på debatten och det är helt otroligt vad många starka och kunniga sjuksköterskor det finns där ute. Tänk hörrni om all den energi som vi lägger i forumet hade kommit ut på våra arbetsplatser i form av aktivt arbete….shit va mycket vi skulle kunna uträtta!!!!! Tillsammans är vi faktiskt starka! Jag känner att jag kan relatera till er alla faktiskt.

Jag är förtroendevald sedan 2004 men före detta skulle jag minsann aldrig vara med i facket. Så när jag fick frågan av min dåvarande chef om jag kunde tänka mig bli förtroendevald blev jag minst sagt förvånad för jag var en av de mest negativa. Åren som gått har gett mig jättemycket. Både positivt och negativt. Att vara förtroendevald är inte lätt eftersom chefer ofta har en tendens att inte kunna skilja på sak och person….nu talar jag utifrån min erfarenhet. Jag har hamnat i rejäla blåsväder pga detta och personligen hängts ut inför diverse personer för att jag bryr mig om mina kollegor och vill att de ska må bra. Men det är inte bara negativt minsann. Jag har fått förmånen att åka på jättebra utbildningar och har lyckades få till en förhandling angående schemat när arbetsgivaren körde över oss och införde fasta scheman över våra huvuden.

Vi bildade en schema grupp som under ett år arbetade med att få till ett fast önskeschema. Blev det bra? Både och. Vi lärde oss mycket, alla blev inte helt nöjda men det blir man aldrig och när vi var klara så införde AG individuell schema planering igen efter en utredning som visat att detta var mest gynnsamt för alla parter.

Så vad är kontenttan av detta då? Jo att vi faktiskt kunde påverka! Alla ville detta och vi drev igenom det. Tillsammans kunde vi åstadkomma detta. Men det är en kamp hela tiden. Jag som förtroendevald måste alltid vara alert och se till att arbetsgivaren ”sköter sig”. För gör jag inte det så kör de över oss utan att blinka…….och det mest otroliga är att de gör så varje gång det är något!!!! Varje gång försöker de att lämna förtroendevalda och medlemmarna utanför. Jag känner mig som en evighetsmaskin som gått i baklås och rapar upp samma fraser om och om igen….glöm inte medlemmarna! Vi måste göra en riskanalys och konsekvensanalys! Har ni kollat upp dittan och datten? Ja, mina vänner…….det jag faktiskt vill ha sagt är att vi kan om vi vill MEN jag har full förståelse för att ni alla misströstar eftersom det hela tiden är en kamp! Vi får helt enkelt köra med uttröttningsmetoden mot AG…….att aldrig ge oss! Vår ordförande i Dalarna Kerstin Erlandsson läste upp detta under Vårdförbundsveckan på våran mingelkväll vi hade.

Jag
är emot fackföreningar

Därför är
jag också motståndare

till alla
förbättringar som har

uppnåtts av
fackföreningarna

under gångna
år.

Jag vill inte
ha någon betald semester,

ingen
sjukledighet,

ingen
reglerad arbetstid,

inga
löneförhöjningar, ingen pension,

ingen
sjukförsäkring, ingen annan

social
trygghet, ingen övertids-

ersättning
eller skydd mot

godtycklig
uppsägning.

Dessutom
avstår jag från alla

förbättringar
som i framtiden uppnås

i fackliga
förhandlingar

med
arbetsgivaren.

Hur gör ni med sovandet?

Är just nu inne i en något mer nattinriktad period av mitt schema. Har nyss avslutat 2 stycken ”K8 turer” dvs jobb 18-02. Ett av mina- favoritpass man slipper dom där morgontimmarna när hela kroppen skriker av trötthet och socialt sett så kan man vara ganska ”normal”. Fast det är klart, köra hem kl 2 på natten när det är blixtrande halt ute och snöar betänkligt mycket är ju så där kul…

Försöker i alla fall tillämpa en klok kollegas inställning till det här med sömn och nattjobb, rådet lyder typ  ”sov när du kan och när du inte kan så låt bli”.  Kollegan är en ”gammal” rutinerad natträv med en ganska avspänd inställning, klok i många avseenden, så jag har bestämt mej för att lyda. Och det verkar faktiskt fungera. Just i dag har jag sovit ”sämre”och vaknade tidigare, igår sovjagsom en stock – länge. Förra omgången nätter sov jag betydligt mindre än jag ”brukar”vilja,men var ändå pigg både under passen och  när jag sen ”gick av” . Gången innan igen – en natthelg, gjorde jag inte mer än åt, sov och jobbade. Så jag tror faktiskt att det fungerar. Det får bli som det blir,men jag erkänner att jag ställt klockan ändå. På 10 minuter före ”måste köra tid”. Försova sej till ett nattpass känns ju sådär. Även om det har hänt.

Hur gör ni med sovandet?

Rakel

Hon har suttit där och sett måttligt rolig ut ända sedan jag kom tillbaks till mitt ”gamla” jobb. Blinkat lite åt mej ibland, sjungit för mej ibland, ropat på min uppmärksamhet ibland. Jo vi har väl haft en del med varandra att göra, men i dag var det dags för ”Hands on Rakel”
Och det är inget som man snyter ur näsan bara sådär, en interaktiv introduktion och en nätbaserad mycket grundlig teoretisk genomgång som avslutas med flera delprov som måste vara ok innan man får komma nära. Dagen började även med skriftligt ”pretest”. Och sen blev det dags.

Hands on utbildning i radiokommunikation.

Ni som är lite äldre – ja typ i min ålder, minns säkert filmen ”Repmånad”, där Lasse Åberg vid ett tillfälle i lumparkläder, kamouflagemålad i ansiktet och en granruska fastsatt på hjälmen vid ett tillfälle står i en telefonkiosk i en bar och ropar ”Adam,Bertil KOM” med en usel hörbarhet som gör att han måste repetera- till övriga besökares förtjusning….

Lite så såg jag dagen framför mej idag. Men med en klok och smidig kursledare och glada kurskamrater blev det faktiskt riktigt roligt. Och lärorikt. Så nu kan jag kommunicera med både polis, räddningstjänst och ambulans. Och gå ut i sjukvårdsgrupp (igen) om så krävs.

Slut kom
(och då ska ni säga ”uppfattat kom”)
Klart slut trettiofem tjugoåtta fyrtiosex (eller vad det nu var för nummer jag hade…)

En lite för spännande dag!

För ett år sedan var jag med på ett hjärtstopp på lasarettsparkeringen. Mannen en 90+ man överlevde. Tänkte då att detta kommer jag förmodligen inte uppleva fler gånger, i alla fall inte ute på gatan……men så fel man kan ha. I dag hade jag just avverkat en minst sagt äventyrlig skidtur uppe i Grönklitt i Orsa.  Två  rejäla vurpor varav den ena fick mig att allvarligt fundera vad jag håller på med hade gjort mig lite bensvag. Väl framme vid stadion igen stod jag och tog igen mig när en äldre dam ropade på mig. Jag gick emot henne och hon fick bara fram att en man hade ramlat hop längre upp i spåret och ingen kunde HLR. Då tog neanderthalarhjärnan över.

Jag kastade mina skidor och började springa uppåt. Ni kan ju själva räkna ut hur långt jag kom i djupsnön innan jag i princip var i behov av HLR själv. Skulle ju givetvis tagit skidorna, vilket hade gått mycket fortare och dessutom sparat energi. Kommer fram helt slut med blodsmak i munnen och ser en man ligga framstupa i snön. Han har ingen puls och är gråblå i ansiktet. Ganska mycket folk men ingen har startat kompressioner. Arbetsledare som man är så får jag i alla fall igång det hela. Dock hade tjejen som åkte efter mannen ringt SOS på en gång. När personal från Grönklitt kom fram frågade jag om de hade en defibrillator men den var på ett annat ställe.

Efter mycket om och men kom det fram en defibrillator och vi körde en vända på mannen. Mellan 25 och 30 minuter höll vi på med HLR. När ambulansen kom fram hade mannen börjat spontan andas. F-n, jag trodde att det var kört men efter ”stöten” blev han vart eftersom varmare och fick finare färg. Ungefär samtidigt som ambulanspersonalen kom fram kom en av våra rtg läkare till platsen. Vi hade gjort jobbet men det kändes ändå skönt när han kollade till mannen och berömde oss. När han kördes till ambulansen hade han en saturation på 95% och en puls på 76.

Har funderat en del sedan jag kom hem. Det är så himla svårt  att känna pulsen tycker jag. Folk som står runt säger att personen andas men det är bara agonal andning. Jätte svårt att avgöra! Killen som hjälpte att göra kompressioner visste inte om han kände sin egen puls eller mannens. Det känns jättebra att vi mot alla odds skulle jag vilja säga fick i gång mannen men det känns lite jobbigt att man ska behöva känna sig osäker på just andningen och pulsen. Ja för mig som jobbar på en kirurgisk avdelning är det ju inte vardagsmat med hjärtstopp men nu tycker jag att jag snart fyllt min kvot, i alla fall utanför jobbet.

/Malin

Åh, hej min älskling!

Kommer till jobbet en dag och ser att en välkänd patient ligger inne på avdelningen. Vi har träffats mycket under hennes sjukdomsperiod så jag går in på hennes rum för att hälsa även om hon inte är ”min” patient just nu.

En liten blek kvinna ligger i sängen framför mig. Säger hennes namn och hon tittar trött upp mot mig……ler sedan med hela ansiktet och utbrister: – Åh, hej min älskling!

Hur ofta får man höra sådana ord från en patient? Veckan som  följer frågar hon ofta om jag jobbar eller kan komma in till henne….sånt värmer. Funderar ibland på varför hon just gillar mig så mycket och jag har kommit fram till att det var vid ett specifikt möte när patienten kom till oss med ileus och skulle ha en ventrikelsond. Hon ville absolut inte men med bra förberedelser och ett bra samarbete mellan mig och patienten så gick det hela jättebra och efter detta så är jag hennes ”bästa vän” här på avdelningen. Jag gjorde egentligen inget speciellt mer än att jag fokuserade bara på henne, gav bort telefonen och förklarade varje moment extra noga! Tack och lov var detta en kväll när det fanns tid!

Alla patienter borde få samma uppbackning men tyvärr så blir det inte alltid  så pga tidsbrist alltför många patienter inlagda på avdelningen som också måste få ”sitt” av mig som sjuksköterska. Hur som helst så ville jag dela denna lilla historia med er för samtidigt som patienten mår bra när jag kan ge henne tid så mår jag bra och känner mig ytterst värdefull.

/Malin

Stödstrumpor och blåställ!

Härom dagen stod jag som jag ofta gör i min tvätthög och funderade över livet och allt som hör där till samtidigt som jag vek i hop familjens tvätt. Plötsligt inser jag att jag i min hög har 8 par stödstrumpor, lika många trosor, lite vanliga strumpor, ett antal BH:ar och lite träningskläder. I makens hög låg det 2 underställ, blåkläder, sockar och träningskläder.

Största högen äger tonårsdottern och 6 åringen. Inser snabbt att köpmännen inte gnuggar sina händer när jag går in i en butik eftersom jag i princip aldrig använder ”vanliga” kläder längre. Jag menar, vem vill ta på sig annat än en mysoverall kl 6 på morgonen och vem orkar ta på sig något annat när arbetsdagen är slut? Inte jag i alla fall! Så med allt detta i minnet förstår jag nu varför min garderob gapar tom. Det är alltså inte som jag tidigare trott, bara pga att jag väntar på att ”växa i” mina kläder igen….när jag blivit smal….som jag aldrig blir igen. Nä, det är faktist så att jag inte heller har ett särskilt stort behov av fler plagg än stödstrumpor, trosor och BH:ar!

/Malin