När får man dö?

1994 började jag på Omvårdnadsgymnasiet med siktet inställt på att bli undersköterska, det var också då jag för första gången mötte döden och döende människor, och därmed också tvingades att konfrontera de etiska dilemma som kan uppstå när livet närmar sig sitt slut.

Som undersköterska tyckte jag inte att det var så jobbigt, jag gjorde mest vad sjuksköterskan sa till mig att göra och jag fanns tillhands för den döende och dess familj.

När jag sedan började läsa till sjuksköterska och sedermera blev färdig sjuksköterska var det mycket som förändrades. Plötsligt var jag så oerhört mycket mer involverad, mina åsikter räknades med på ett annat sätt och jag blev plötsligt verkligen patientens advokat. Jag fick ett annat ansvar, jag skulle plötsligt ansvara för analgetika och hyonotika i livet slutskede. Hur mycket skulle jag ge? Hur mycket vågade jag ge? Anhöriga förlitade sig på mig. Läkarna likaså. Det var ganska chockartat ska jag säga.

Döden i sig skrämmer mig inte, inte när jag var 16 år och gick på gymnasiet och inte nu heller som nybliven 33-åring. Döden är lika naturlig som födelsen, den gör ingen skillnad på fattig eller rik och den händer oss alla förr eller senare. Förhoppningsvis då senare.

Kanske är det därför jag så ofta blir frustrerad i mitt jobb som sjuksköterska, för jag möter allt för ofta läkare som vägrar lägga ner sina vapen. De vägrar att ordinera 0 HLR och 0 IVA. De vill operera, gastroskopera, coloskopera och fortsätta med livsuppehållande åtgärder istället för att inse att det är tid för palliation. Detta trots att både patienten och dess anhöriga uttryckt glasklara åsikter om att de inte vill ha livförlängande/livsuppehållande åtgärder. De vill inte att det skall genomföras några undersökningar eller operationer. De vill bara att patienten skall få må så bra som de kan göra i slutet, att de ska slippa ha ångest och slippa smärta. De önskar helt enkelt palliation.

Jag håller med dem till fullo och slåss för att patienten skall få ett värdigt slut och faktiskt, rätten till sin egen död. Rätten till palliation.

Så har vi då en kategori av patienter som jag möter ofta. Det är våra äldre och äldre-äldre som kommer in till sjukhuset med ett nedsatt allmäntillstånd, ganska ofta en miserabel social situation med inga levande anhöriga eller anhöriga som inte bryr sig och som dessutom oftast har ett flertal kroniska, svåra sjukdomar sedan tidigare. Några har en kognitiv svikt av lindrig art, men många är helt klara.

Hos oss upptäcks inte sällan maligniteter, de som kommit till oss med GI-blödningar har ofta en ventrikel- eller coloncancer. De som kommit med ileus har ofta colon- eller rektalcancer. De med höga buksmärtor och ikterus har ofta ventrikel, gallgångs- eller pancreascancer. Oftast är maligniteten dessutom generaliserad. Men det finns också de som ”bara” har ett svårt blödande ulcus.

Efter utredningarna påbörjats och diagnosen fastställts, kanske är det en malignitet eller ”bara” ett fult, blödande ulcus, uttrycker patienten en stark åsikt om att han eller hon inte vill få behandling eller genomgå fler undersökningar. Han eller hon uttrycker att hon eller hon är färdig med livet och önskar att nu få dö, utan ångest och smärtor. ”Mitt liv är klart nu. Jag är färdig. Nu vill jag dö.”

Ändå så händer det alltför ofta att man vägrar att fatta beslut om 0 HLR eller 0 IVA. Behandlingar och undersökningar genomförs trots att det går emot patientens önskan. Det krävs av oss sjuksköterskor att vi ska ge läkemedel mot patientens vilja. Vi ska ta prover mot patientens vilja. Vi ska sätta PVK mot patientens vilja och vi ska ge dropp och TPN mot patientens vilja.

”Lura det i patienten om det behövs!”

Jag tvärvägrar. Blir tokig och blir osams med läkaren. Tvingar honom eller henne att motivera varför jag ska göra si eller så. Påminner om HSL. Ifrågasätter varför vi ska ta prover och göra undersökningar som kommer visa resultat vi inte åtgärdar. Man blir inte älskad så men det rör mig inte i ryggen. Jag är där för att se till min patients bästa.

Och ibland är det faktiskt att låta dem dö, och jag anser att man har rätten att få dö och innan man dör har man rätten till en god palliativ vård.

Var är värdigheten att tvinga, säg Agda 85 år, att genomgå plågsamma undersökningar, ta prover varje morgon och få läkemedel som ger massor av biverkningar när vi vet att det inte kommer att hjälpa och hennes högsta önskan är att få dö eftersom henne man är död, barnen vuxna och vännerna svårt sjuka eller död?

Diskussionerna går höga i detta ämne hos oss, bland sjuksköterskor och undersköterskor, och oftast är vi rörande överens och mycket upprörda över att så många människor faktiskt nekas rätten till sin egen död och hålls vid liv mot deras egen vilja. Vi vill inte införa eutanasi, vi vill däremot ge mer värdig vård vilket innebär palliation!

Slutsatsen vi oftast når fram till är att i Sverige får man inte dö. Inte ens när man är gammal, sjuk och inte önskar något annat. Liv till varje pris.

22 comments

  1. Reaktion på Sandströms kommentar:

    1) Vilka är ”vi” som ni/du hela tiden refererar till?
    2) Vem pratar om att inte ta prover som urinprov, sköldkörtel eller vitaminer? Det är helt okej och givetvis prover som skall tas.
    3) Brister i omsorgen? Jag arbetar i akutsjukvård där vi sliter ihjäl oss för att patienterna ska få bästa vården och omsorgen! Så till den grad att vi missar vår egen fika/lunch för att patienten ska få bästa vården.
    4) Sjuksköterskorna intalar läkarna att patienterna vill dö?! Det där är en REJÄLT grov anklagelse som jag hoppas du/ni tänkt igen. Vi är inga dödsäglar, det här handlar upp patienter som är svårt sjuka där provtagning och undersökningar inte ger något mer än ett resultat vi redan visste att de skulle visa och som vi redan vet att de inte kan göra något åt. Men en del läkare vill operera tex magcancer, där patienten dör på op.bordet eller på uppvak. Eller ge strålning/cytostatika så de plågas till döds istället för att ge en god palliativ vård. Ser du oss som dödsänglar nu också?
    5) De som är över 90 år, helt ensamma i världen utan make/maka, barn eller anhöriga eftersom dessa är döda och som önskar att få dö för de är klara med livet. De är inte depressiva, påverkade cerebralt eller så utan önskar bara genuint att få avsluta sitt liv värdigt. Liv till varje pris?

    Vi som jobbar i vården, och vi som jobbar i akutvården, vet att patienter ofta säger till anhöriga vad de anhöriga vill höra. ”Jag vill ju inte göra dig ledsen”. Medan vi lyssnar, ställer inga krav eller dömer. Vi är där och vi lyssnar.

    Det finns dessutom HSL som styr vårt arbete, vi kan inte och får inte göra något mot en patients önskan. Är det då okej att lura i dem medicin? Sätta PVK och ge dropp/TPN mot deras vilja? Svaret är ett rungande NEJ. Prata med vilken jurist du vill.

    Din kommentar gjorde mig väldigt ledsen när vi hela tiden slåss för patientens bästa. Dödsänglar? Nej, vet du vad. Jag blev sjuksköterska för att finnas för en människa i en svår stund av deras liv och alltid se till deras bästa och deras önskan. Vad jag anser är sekundärt.

  2. Hej Veronica!
    Jag känner SÅ väl igen dilemmat, det skulle kunna vara taget från min avdelning också… Jag gör mig också osams med läkarna ofta när jag ifrågasätter deras behandlingsstrategier, eftersom jag står på patientens sida. Går ofta hem frustrerad och arg! Fortsätt vara stark och håll fanan högt -tillsammans kan Vi nå förändring!
    Kram!

Skriv din kommentar