Hyllning!

Veckan som gått har varit intensiv, på många sätt. Både privat och på jobbet. Mest i positiv mening. Mitt schema erbjöd något som inte händer så ofta, tre morgonpass i rad (varav två var 6:45 pass). Intressant.

Onsdagen var helt otrolig. Den berömda ketchupeffekten inträffade strax efter kl 9. Först ingenting, sen ingenting och sen… poff! Och inte bara många patienter, utan ganska sjuka.

Som tur var var vi två sjuksköterskor- och icke att förglömma hade jag en duktig sjuksköterskestudent på sidan. Det flöt bra, men vi fick verkligen anstränga oss till max. Även sammarbetet och kommunikationen med läkarna fungerade riktigt bra- vilket ju tyvärr inte alltid är en självklarhet. Och det är ju en tjusning, när man har ”flow”. Undrar vad det är som egentligen gör att det blir så ibland, och ibland inte.

Senare på kvällen, hemma i soffan började jag fundera över min sjuksköterskekollega. Hon är ung. Och rätt nyfärdig. Eller…. inte bara rätt nyfärdig, utan har nyss avslutat sin introduktion. Och ändå. Så grymt duktig. Och snabb. Och hade sån koll. Och glad. Och verkar ha en outtömlig energi. Om du läser det här (eller någon av våra kollegor): Jag är grymt imponerad, det hoppas jag att du har förstått!

Jag minns fortfarande första tiden som sjuksköterska med viss bävan. Trots att livet gett mej en del erfarenheter som tvingat mej att bli vuxen rätt snabbt var jag väldigt ung när jag var nyfärdig. Inte bara i år utan även i min känsla. Jag minns osäkerheten när inte kunskapen var lika självklar. Stressen när inte arbetsmomenten ”satt” i händerna. Rädslan, eller tom. skräcken för att göra/ säga fel. När jag i bästa fall kunde se patienten bakom diagnosen, men bara i enstaka undantagsfall kunde skymta människan bakom patienten. Ännu mindre kunde jag se mina kollegor runt om kring mej mer än möjligtvis ett par händer som kunde hjälpa mej eller någon som stod i vägen i dom ofta allt för små läkemedelsrummen (varför är läkemedelsrum ofta så trånga?)

Det klarar min nya kollega galant. Och säkert många med henne (jag vet att jag skulle kunna namnge flera stycken). Kanske har det med den nya utbildningen att göra. Kanske är det it utvecklingen. Kanske något annat.

Men jag är helt övertygad om att jag är glad att jag inte längre är nyfärdig. Och till alla er som är det: ni gör ett fantastiskt jobb. Och det blir lättare. Och ännu roligare.

Så dagens ros till alla nyutexaminerade sjuksköterskor som nyss har avslutat er introduktion och står på egna ben! Jag är med er i tanken!

 

Skriv din kommentar