Vart går gränsen?
Det är inte världens enklaste uppgift att vara en professionell yrkesutövare inom vårt yrke alla gånger. Oavsett vilket humör jag är på, om jag har sovit 30 min på en hel natt och har bråkat med barnen hela vägen till dagis på morgonen, så förutsätts det att jag ska vara på bra humör och ge ett gott bemötande till mina patienter och medkollegor under min arbetsdag. Det här köper jag och förmodligen (förhoppningsvis) de flesta av oss. Men hur mycket dåligt bemötande ska man som sjuksköterska/vårdpersonal behöva ta från sina patienter? En fråga som troligtvis varit på tapeten många gånger tidigare, men den tåls att diskuteras lite mer kring. Hur gör du? Accepterar du att bli behandlad hursomhelst av dina patienter, får de säga vad de vill, kalla dig vad de vill osv.? Vart går gränsen för vad man ska behöva tolerera?
Jag vet inte riktigt om jag kan säga en klar personlig gräns. Mycket beror givetvis på situationen; vilken situation befinner sig patienten i, finns det faktorer som gör att det i situationen kan vara okej för patienten att vara arg på mig som person etc. Det jag däremot inte accepterar är att bli kallad för skällsord av nedlåtande karaktär som jag definitivt inte förtjänar. Jag kan mycket väl förstå att man som patient kan vara upprörd, förbannad eller besviken på sin situation och att den första som kommer i dess väg får ta den smällan (vilket ofta blir vårdpersonalen). Men det är skillnad på att få ut aggressioner i ord och att kränka sin vårdgivare. Som sjuksköterska/vårdpersonal så gäller det att komma ihåg att vi alltid är i en maktposition i relation till patienterna och det är viktigt att inte använda denna makt på ett felaktigt sätt, men jag tycker ändå att det måste vara acceptabelt att vi som människor har rätt att säga ifrån när vi upplever att vi blir kränkta. Jag får inte kränka mina patienter och jag vill inte att de kränker mig.
Min grundinställning är att försöka utgå ifrån att varje vårdmöte jag hamnar i kommer sätta sina spår hos just den patienten för all framtid. Jag möter årligen flera hundra patienter och kommer endast ihåg en bråkdel av alla möten med dem, men för patienten kan mitt bemötande vara avgörande för hur han/hon upplever den sammansatta vårdtiden. Om jag kan försöka lägga undan att jag bara sovit en mikrodel mot vad jag skulle behöva eller har bråkat med min man innan jobbet och gå in i mötet med patienten genom att utgå från denna person kanske jag kan skapa en positiv upplevelse som sätter bestående spår. För mig: en droppe i havet, för patienten: vågen som bär honom/henne framåt.
Men ingen är perfekt, vi har alla dåliga dagar, vi är alla människor. Det tror jag är viktigt att komma ihåg i alla möten, kanske har ”Tyra” på sal 5:2 en dålig dag, hon kanske har sovit som en kratta och har bråkat med sin dotter innan hon hamnade på sjukhus, precis som jag; vi är alla människor. Vi har alla känslor, det gäller bara för oss att komma ihåg det när vi möter dessa människor som kanske ger oss ett bemötande vi inte tycker att vi förtjänar.
Jag brukar helt enkelt säga till patienten att har förståelse för om de känner sig frustrerade över sin situation men att detta inte ger dem rätt att kränka mig och att det handlar om ömsesidig respekt.
Björn: Var går gränsen för mindre givande kommentarer?
Mitt senaste (natt)pass började med att en patient skällde ut mig efter noter i korridoren pga att hon inte fått sina mediciner (hon hade ej blivit inskriven av läkaren ännu, därför fanns ingen medicinlista i journalen). Det kändes naturligtvis inte alls kul, samtidigt som jag förstod henne. Den situationen slutade med att jag uppmanade henne att själv ta sina mediciner ur egen burk. Jag tyckte att problemet löstes på ett bra sätt. Men tyvärr delade patienten inte den uppfattningen. När jag senare kom in på salen i annat ärende så fortsatte patienten att ÖVERÖSA mig och hela avdelningen med diverse glåpord och rena förtalet. Dessutom fick hon med sig en annan patient som höll med henne i allt hon sade. Då ville jag helst teleportera mig till en helt annan plats. Men jag förstod i den stunden att det fanns ingenting jag kunde göra för att göra henne nöjd, jag kunde inte gjort något annorlunda. Jag fick helt enkelt låta det hela rinna av mig, men det är fruktansvärt tufft och orättvist. Och nej jag tycker inte att vi ska tåla vad-som-helst. Har stött på patienter som utalat sig rasistiskt mot kolleger, och där är jag noga med att sakligt förklara att det där är inte ok, att sådana åsikter är jag inte intresserad av att lyssna på.
Sedan tänker jag på hur LITE bränsle som behövs för att vi inom vården ska orka kämpa på. Att ett tack eller ett löst problem får oss att känna sådan tillfredsställelse. Att den lilla bekräftelsen betyder så mycket.
Bra skrivit! Tycker att vi kan säga till patienten att sådär säger man faktiskt inte och att nu kränker Du faktiskt mig! Många skärper till sig och har faktiskt inte tänkt på vad de sagt. Med de andra får man ta ett djupt andetag och gå därifrån.
Var. Det heter ”var går gränsen för”.